Kära vänner, vad innebär självständighet för er? Jag har alltid sett mig som en hyfsat självständig människa, jag har klarat mig själv rätt ofta och har inte haft problem med att vara ensam. Men vilken läxa jag har lärt mig nu, jag är fan itne självständig. Eller jo jag är självständig, jag kan ta hand om mig själv ,det kan jag. Men jag har insett att roten till min s.k. självständighet är vänner och familj. Här borta får jag deffenitivt leva självständigt, det är inget problem egentligen för mig men jag tror inte jag vill leva såhär. Att erkänna ett misslyckande för mig är något som är sjukt svårt eftersom jag alltid ska ha så idiotiskt höga mål på vad jag ska klara av. Misslyckas jag med något kan jag seriöst känna hat gentemot mig själv. Alla säger att jag ska härda, det blir bättre men jag tror inte problemet ligger i att jag inte kan härda. Utan i att jag inte vill härda. Jag vill vara med min familj, med mina vänner med min Chasy. Med människor jag känner mig lycklig hos.

Kan man påstå att man lärt känna sig själv på ett nytt sätt på 1,5 vecka? Jag tror faktiskt att jag påstår det. Jag har verkligen insett vikten av att ha människor som stöttar en. Jag var så himla glad(och rätt kaxig faktiskt) inför denna 'resa' men för att vara ärlig har jag inte njutit en enda minut på riktigt.  När jag bestämde allt detta var jag så självsäker att neej jag kommer inte sakna min familj, neej jag klarar mig utan vännerna ett tag och blablabla. PINSAMT säger jag nu när jag tänker på att jag var så självsäker. Jag trodde aldrig jag kunde känna sådant behov av andra människor som jag gör nu. Det både skrämmer och glädjer mig.
Kära vänner,ag tror jag måste erkänna ett misslyckande och det är verkloigen något som är svårt för mig. Ni som känner mig vet hur höga krav jag sätter på mig själv för att lyckas. Men jag kommer inte vilja stanna här i ett år. Så är det helt enkelt.

Jag vet att alla säger "det är once in a lifetime" osv, men jag har faktiskt gjort en upplevelse som är once in a life time och den har lärt mig otroligt mycket. Om jag skulle göra en lista över vad som är positivt och negativt vinner den positiva listan LÄTT men på något sätt väger familjen upp allt annat och vinner. Jag är egentligen inte ens en familjemänniska(trodde jag) har alltid hållit mig på min kant faktiskt, men nu vill jag inget hellre än att vara hemma hos er. Ni kan alla kalla mig gnällspik och att jag har misslyckats och blabla. Men jag försöker att inte se det som ett misslyckande, mer ett uppvaknande. Kan man säga så?

Jag får se hur allt blir. Behövde bara erkänna mitt misslyck.. Eller nej - uppvaknande menade jag.
Ta hand om er