Jag är så trött på att bli besviken. Jag är så trött på att känna känslan av förväntan bubbla upp inom mig för att sedan spräckas och bli till luft. Jag är trött på allt sådant. Därför håller jag mig borta från min lilla blogg, för detta är saker som angår mig och inte er. 
Fast ibland känner jag bara "jag har fått nog!", men till vilken nytta infinner sig den känslan i mig? Det enda den ger mig är dåligt samvete. Dåligt samvete över hur fenomenalt duktig jag blivit på att svika mig själv.Att svika mig själv är något av det värsta jag kan göra, för när jag inte ens litar på mig själv längre vem ska jag stödja mig mot då? Att ha en sund och stabil(!!) relationen till mig själv är A och O för att jag ska kunna lyckas med saker och ting, så jag antar att det är därför jag bara misslyckats med sakerna jag tagit mig an det senaste.
Det irriterande i hela situationen är: Jag misslyckas inte för att jag inte kan, utan för att jag inte vill.
Jag kan vara rätt motsägelsefull i mina handlingar ibland(ofta). Men det är för att jag inte får vilja och förnuft att sammarbeta. Därmed kämpar jag mot mig själv.
Min vilja (min väldigtväldigt starka vilja) ska alltid gå emot mitt förnuft(mitt väldigtväldigt starka förnuft) dessa två starka sidor av mig själv lyckas aldrig sammarbeta. Väljer jag att handla efter mitt förnuft sätter viljan fälleben men väljer jag att följa vilja sätter förnuftet fälleben.
Jag kan alltså inte få min vilja att följa förnuftet eller mitt förnuft att följa min vilja.. 
Blablabla i era ögon.. Mina med egentligen, vet inte ens vad jag vill ha sagt. Jag är bara trött och frustrerad.
Vet ni vad som tror gör mig arg och frustrerad? Att det finns ingen annan att skylla på i sådana här sammanhang än mig själv. När jag fattar ett beslut försöker jag alltid se på saker och ting objektivt. Det är när man är subjektiv som saker och ting börjar bli farliga. Jag låter mitt förnuft hoppa utanför min kropp och analysera situationen, för är det kvar i kroppen är det alltför lätt att bli subjektiv. Än så länge kan jag inte göra fel i mina beslut eller hur? ser för och nackdelar och jag är mycket väl medveten om dom. Jag ser vad andra ser och jag ser vad jag ser. Än så länge fungerar min taktik när det gäller att fatta beslut. Men sen kommer den där jävla viljan (för tro mig kära vänner.. jag är en jävligt envis typ) Som ser allt förnuftet ser, men ändå väljer att gå sin egna väg. Den lilla stig som känns bäst.. Mitt förnuft såg för länge sedan (ur sin objektiva synvinkel) att denna stigen är jävligt slingrig. Men viljan vandrar vidare, utan att ta lärdom av vad som hänt tidigare. Min vilja tar dagen som den kommer. Helt ärligt.. Vad är det för påhitt att man ska gå på sin känsla? Känslor manipulerar en och får en att göra saker man aldrig skulle gjort annars. 
Okej nu blev jag lite väl aggressiv mot min egna vilja.. Jag ångrar egentligen aldrig saker jag gjort, för saker och ting formar mig. Men ibland önskar jag bara att jag var lite mer försiktig..(wow, var det förnuftet och viljan som sammarbetade i den meningen?) Alltså, jag vetitne.. Mitt inlägg spårade ur totalt. I'm sorry guys. Jag behövde bara låta mina fingrar få skriva av sig lite. Osammanhängande och dålig svenska blev väl reslutatet.. Men skitsamma, tror ingen av er orkade läsa allt ändå. Nästa inlägg blir gladare, jag lovar. Puss