Som ni vet är träning min passion. Det finns inget jag älskar och är så beroende av som av att få röra på mig. Men det har faktiskt sina baksidor, man blir blind för vad som finns och inte finns. Jag sätter alltid höga krav på mig själv, jag lever omedvetet efter mottot 0-120. När jag ger mig in på något slutar jag inte förrän det är perfektion. Hur löjligt och idiotiskt som helst egentligen, men det är omedvetet.
Träning är svårt, för det är så lätt att missbruka det så att det går över gränsen, det gjorde jag i våras. Jag var helt psyk, jag var inte normal. Det eeenda jag tänkte på var vad jag skulle äta och inte äta, hur jag skulle göra för att hinna träna bort det osv. Det kanske var en sorts ätstörning, jag vetinte. Känner iallafall att jag utvecklats väldigt mycket sedan dess, lärt mig acceptera saker med mig själv. Jag kan säga att jag hade oerhört svårt med o umgås med mig själv i våras, det enda jag gjorde var ju att hacka ner på mig själv, det kan man fråga moa eller karro om. Dom har hört det mesta hehe..  Så fruktansvärt löjligt egentligen men det handlade inte om  att få uppmärksamhet och bekräftelse utan för att det var vad jag såg. Så konstigt egentligen. Men missförstå mig inte nu, jag slutade inte äta i våras. Jag har alltid ätit, men jag var lite smått besatt av vad jag åt.

Anledningen till att jag började tänka på allt detta är för att jag flera gånger det senaste fått höra att jag blivit benig. I mina öron låter det så konstigt att jag skulle kunna vara det för att jag tycker inte jag har den kroppstypen(det har jag inte, jag har rätt kraftig benstomme hehe) Men provade precis ett par gamla shorts som är strl XS som jag fick mellan sjuan och åttan som var försmå redan då, men nu passar perfekt. Det är inte okej, men jag vet att det inte är okej. Detta året ska jag använda träningen på ett annat sätt, jag tänker inte bryta ner mig med den. Jag ska ju bygga upp mig själv istället!  Men jag vet ibland att mina vänner och föräldrar oroar sig för att jag tränar så mycket, men jag vill att ni ska veta att jag är inte så tard som i våras. Jag äter allt (exakt hela tiden) och mår BRA. Jag får inte ångest över att jag ätit skit, utan njuter snarare av det. Mitt kroppsideal är Beyonce, inte Amy Winehouse. Finns inget snyggare än människor som är välmående, och inte äckligare än människor som inte tar hand om sig själva. Man får ju bara en kropp, den måste man ta hand om.
Jag kommer fortsätta träna som en maniac, men ni får förstå att det är för att jag älskar det. Inte för att jag har sjuka kroppsideal, utan för att det är min passion.

Okej, detta kanske blev ett väldigt ointressant inlägg för er och ovanligt personligt för att vara mig.. Förstår fullt ut om ni inte orkar läsa, men för dom som orkade får jag väl säga tack. (Förrutom du anna, för jag tror inte duu har slutat läsa min blogg och det stör mig så du vet) Puss och hej
'
vältränad snygg,välmående kvinna


BLÄ?