Jag har en ny plan. Jag måste börja acceptera mina 'flaws'. Jag är så fruktansvärt inriktad på perfektion hos mig själv att ser jag något som inte stämmer med hur jag vill ha det blir jag extrem. Jag måste börja acceptera mig själv mer, för det är bara jag som lägger märke till dom. Det skulle vara omöjligt för mig själv att sluta bry mig totalt, men det vill jag inte heller. Jag måste bara hålla det på en sund nivå.
Självförtroende är viktigt men självkänsla är ett måste, man måste komma överrens med sig själv för att kunna komma överrens med andra. Periodvis har jag en riktigt värdelös relation till mig själv och det märker man direkt på min bekantskapskrets för den förminskas lixom. Inte för att mina vänner inte accepterar mig, men jag själv drar mig undan. Skärpning fridus!
Alltså jag vet att jag inte är vackrast i världen, jag har inte en perfekt kropp och jag kanske inte är direkt världens sötaste utan smink. Men ärligt talat, vem bryr sig? Ingen. Jag är som jag är och jag vet att alla jag känner accepterar det. Det enda jag däremot vet att mina nära och kära inte accepterar det är denna så hårt kritiska syn mot mig själv.

Anledningen till att jag börja tänka på detta var för jag såg en killkompis status imorses
"There's nothing more sexier than a woman who loves their flaws"
Detta är ju verkligen rakt igenom sant. Man ska vara stolt över sig själv, man ska ta hand om sig själv och man ska älska sig själv. Som min kära vän Jehona hade sagt "you are beautiful"

Detta kanske blev ett litet töntigt inlägg(igen) men det var meningen att jag skulle peppa mig själv lite när jag skrev.
Nu ska jag äta frukost min mage skriker(och lite choklad med..). Får se vart dagen tar mig, träningen är det enda spikade sedan får jag se.
Puss




Har massor av anledningar att le för faktiskt