Alltså jag har verkligen världens bästa vänner och föräldrar. Detta är något jag har sagt förut, men jag vill säga det igen. Mina vänner får mig alltid att le och mina föräldrar ställer upp med allt jag behöver. Jag uppskattar verkligen detta, varje dag. Ibland kan jag vara dålig på att visa det, men det är något jag tänker på väldigt mycket.
När man har det så bra som jag faktiskt har det, känns det så patetiskt att klaga på småsaker. Ändå kan jag vara den gnälligaste personen jag vet. Jag ältar saker och ting väldigt mycket, jag kan inte lägga saker  och ting bakom mig på nolltid.
Förtroende är viktigt för mig, människor kan lita på mig. Jag respekterar personer som är äkta och inte försöker vara något dom inte är. Jag avskyr svek.
Jag ser det som ett jävla svek när jag visat all den respekt man kan visa mot en person, men inte fått ett jävla piss tillbaka. Sånt avskyr jag, sånt kan jag sitta och älta i månader.. Antagligen år.
Egentligen säger ju det sig själv, sviker någon dig är personen i fråga inte värt besväret. Men när det brinner en sån ilska inom dig som det gör hos mig, går det inte att undvika att älta. För fyfan vad arg jag är kära vänner, jag har en konsant klump i magen av ilska som jag inte kan göra mig av med. Spelar ingen roll hur många träningspass, långpromenader eller roliga kvällar med vänner jag har.. Den finns där, därför att jag ältar. Jag vrider och vänder på situationen. Jag sitter och försöker fundera ut varför en person väljer att vara så respektlös, för det har jag svårt att förstå. Jag hittar inget jävla svar.
Ännu en gång, jag är allt annat än perfekt, men jag visar respekt och lojalitet mot människor jag bryr mig om. Mer än vad många visat mig. Jag kanske är för blåögd, det är antagligen svaret. Men man ska väl tro bra om folk tills de bevisar motsatsen.. Eller?